Krönika – Utan hennes famn är jag ensam

Foto: public domain

Det sitter en kvinna vid ett fruktträd. Hon ser orolig och ledsen ut och det känns som det hänt nånting speciellt. Hon tittar på stirrande blick på mig med tårar i ögonen, och tårarna rinner. Hon är den kvinnan som lärt mig att kämpa och möta livets problem och aldrig ge upp. Hon är min fina mamma, ja mamman som försökte ge hennes barn ett liv i fred. Nu är det de sista minuterna som jag kommer vara och andas hos min mamma.

Jag var den sista person som fick veta det, att jag ska lämna mitt hjärta. Ja mitt hjärta menas min ängel mamma och mina gulliga syskon. Ja det är sant att jag ska lämna dem i en värld som var i krig hela tiden. Men jag kan inte vara samvetslös som lämna min familj i sticket. Och min mamma sa att du måste lämna oss, annars du kommer dö som din pappa. Det var soligt och varmt väder och jag började packa mina saker för att gå på natten. Och himlen blir mörkare och mörkare och jag sitter och tänker på hur kan jag lämna dem och vad händer sedan. Jag tittade på mina små syskon och tänkte på vem ska ta hand om dem och vem ska hjälpa dem. Jag har sagt till mig själv att det är sista natten, sista timmarna, sista minuterna, och sista sekunden som du är i närheten av din mammas kärlek. Det känns att jag plötsligt blivit vuxen, men nej, jag är fortfarande ett barn och behöver min mammas famn och hennes råd. Jag började min resa med massor av problem och risker. Jag var helt ensam. NU bor jag i Sverige och jag är ensam, har ingen familj och ingen som jag känner till. Dagarna är jättesvåra för mig utan min mamma. En vinterdag var jag på Älvsjö mässan för att få information om olika gymnasier och jag gick in och såg mycket folk där inne. Jag gick runt lite och såg alla som var med sin mamma eller pappa. Jag har inte samma villkor som de flesta andra i mina ålder i det här landet.

Nu bor jag i Sverige och ser ofta att ungdomar inte bryr sig om sina föräldrar. Och de visar inte respekt till föräldrar, utan de tänker mest på sina liv. När de flyttar hemifrån då glömmer de bort sina föräldrar och besöka dem inte så ofta och hälsar på.

När ni var barn. Vem gav er mat, vem kramade er med värme, vem gav er mat och allting som ni behövde, och vem var det som har lärt dig hur ska du leva och aldrig ge upp? Självklart, vem kan vara utan våra föräldrar. Det var våra föräldrar som gjorde sitt bästa så att vi skulle ha det bra. Tänk en stund att om du miste din föräldrar, tänk om du inte skulle vara med din föräldrar, hur skulle du känna då? Uppskatta dina föräldrar, älska dina föräldrar och var tacksamma att ni är tillsammans.

Jag lämnade mitt allting i Afghanistan för att komma till ett land att leva som en människa. Och det var inte så lätt att börja om från början. Och hur ensam jag känner mig utan familj, att jag inte kan hitta ord att beskriva hur mycket jag saknar dem. Och när jag ser svenska tonåringar som inte bryr sig om sin familj, suckar jag och önskar alla måste förstå att de är de bästa i hela världen. Och just nu när jag skriver den här texten tänker jag på den dagen som jag kommer träffa mina fina mamma igen.

Asef Valizadeh 9B


Prenumerera på nya blogginlägg
2 Comments
  1. Vad fint du skriver Asef. Jag förstår att det måste vara tungt att behöva sakna någon så. Din mamma skulle bli så stolt om hon får läsa detta. Du måste vara den bästa son man kan ha.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *