Vilse av Sixten Book- vinnare i novelltävlingen i åk 7

Debbie stampade i takt till musiken. Hon hade tagit en promenad för att slippa alla de jobbiga klasskompisarna som stojade vid samlingsplatsen, samla blåbär var det sista hon tänkte på. Hon gick tillslut tillbaka men ingen var där.

Papper och matrester låg på marken. Det var som om de hade lämnat som allra hastigast.

Vinden ven lite i träden, en ugglas hoande hördes djupt in bland träden och skymningen började falla som om någon lade en filt över landskapet.

Debbie blev helt still. Hon kunde varken tänka eller röra på sig. En isande känsla bildades i bröstet, en mörk, kall och obehaglig känsla, och allting gick i ultrarapid, och hon hann tänka många hemska tankar. Hon visste inte vägen tillbaka. Hon hittade en liten sänka in under en sten som hon tänka var ett bra ställe att vila på. Innan hon somnade tog hon en titt uti skogen.

Och även om det var kolsvart ute kunde hon svära på att trädens mörka, taggiga och spetsiga grenar slöt sig obehagligt, närmare intill henne.

Debbie vaknade upp flämtande. Hon hade haft oroliga drömmar, drömmar där hon aldrig tog sig ut ur skogen. Den kändes så verklig, men den höll redan på att blekna bort.

Det var fortfarande mörkt och hon började tänka tillbaka till för tre veckor sen, när läraren nämnde resan och hur hon verkligen inte såg fram emot det. Det skulle vara gruppuppgifter, typiskt.

Hon Debbie Andersson, den ensamma tjejen i sjuan som inte gillade skogen eller att jobba med andra, skulle jobba i en skog med andra. Hon visste ju inte ens var hon var.

Och sen på blåbärsplockningen så bröt hon ihop och sprang… Ett hoande störde henne i tankarna och hon återgick till verkligheten och försökte somna om. Debbie vaknade upp för att göra en macka till frukost. Hon gick in i vardagsrummet för att sätta på teven men någonting var väldigt fel. Det stod ett träd i rummet, närmare bestämt en gran, med fina gröna barr. Plötsligt hördes en duns och hon låg på marken, men marken var täckt av mossa, svamp och gamla löv. Sen så vaknade hon och ställde sig upp.

”Jag har varit i skogen alldeles för länge.”

Hon tittade runt och såg att hon befanns sig i en glänta, med solen, som var på väg upp. till höger om henne, alltså visste hon nu väderstrecken. Hon såg ett berg, eller en kulle vad man nu ska säga, som hon kunde ta sig till och blicka över ifrån. Hon började vandra, med småkakor att knapra på om det krisade och en vattenflaska i ryggsäcken. Efter ett tag gassade solen över henne och hon satte sig ned för att dricka lite vatten. Det var fullt med djur i skogen, massor av fåglar som flög mellan grenarna, insekter som åkte runt och mindre däggdjur. Det kändes som om skogen var levande.

Det var en gammal skog med skägglavar på granarna och trädvältor här och där, och bäckar med forsande vatten i.

Det var ett grönt paradis, ”Skogen är inte så dålig ändå”, tänkte hon. Men samtidigt blåste det upp till storm. BOOM! Blixten hade slagit ner.

Debbie irrade runt med ett pipande i öronen tills hon snubblade slog sig och svimmade.

Marie och Mats Andersson satt vid matbordet och diskuterade. I vardagsrummet satt lillebrorsan Aaron och tittade på teve.

”Vi måste ju göra någonting!” sa Mats desperat, ”Vi kan ju inte bara sitta och rulla tummarna medan vi inte vet var vårt barn är!”

”Snälla, polisen letar ju i detta nu.” sa Marie.

”Men dem gör ju inget vidare bra jobb!”

”De kanske hittar något.” sa Marie medan hon tog en slurp ur kaffekoppen.

”Du bryr dig ju inte ens!”

”Nej precis”, hånlog Marie.

”Det var DROPPEN!”

Ett glas ramlade i golvet och exploderade medan längre ifrån mullrade åskan.

Debbie vaknade och såg sig omkring, regnet smattrade på löven. BOOM! Ljudet greppade tag i henne.

”Blixtar, oväder”, tänkte hon. Hon var tillbaka i verkligheten och kände illamåendet slå till.

Hon hade inte ätit ordentligt på några dagar och det kändes som om kroppen hade åkt ut och in och sen tillbaka. Men även om hon var halvt om halvt utslagen gick det inte att bortse från dem stora orangefärgade lågorna som dansade framför henne.

Debbie började springa och försökte hitta en utväg och tyckte sig höra en helikopter men fortsatte springa. BOOM!

Den tredje smällen slog ner precis framför henne och den slungade henne tillbaka och hon landade raklång på rygg några meter bort. Med elektriciteten runtomkring henne och i luften låg hon utan att kunna andas och väntade på att dö. När ambulanserna, poliserna och brandmännen var på plats hade regnet avtagit men det blåste som aldrig förr. Ändå så såg man brandröken på kilometers avstånd. Mats kom till den dramatiska scenen och frågade efter sin dotter.

”Har någon sett Debbie!?”

”Du bör inte vara här!” sa poliserna.

”Jag måste hitta min dotter!”

Sedan såg han en bår med en liten flicka på.

”Debbie!” skrek Mats.

”Hon andas inte!” skrek ambulansmännen medan dem tog in henne i ambulansen.

Debbie låg mitt bland branden och tänkte på pappas inspelade röstmeddelande i huvudet.

Det var från kvällen hon försvann innan mobilen laddade ur.

”Debbie, jag vet att saker har varit jobbigt på senaste tiden, och jag är ledsen över det, jag tror jag förstår vad du går igenom. Hur jobbigt det än har varit med din mamma så får du komma ihåg att jag alltid kommer att vara där för dig. Så kom hem nu Debbie, du är min lilla flicka, och jag älskar dig.” Sen svimmade hon. Väl på sjukhuset stod en orolig Mats och väntade, sen så kom en doktor fram.

”Det är lugnt, hon kommer att bli bra.”

SLUT

AV: Sixten Book

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *